Bläääää, less jag blir..
Men ska väl förfan inte deppa!
Men ändå.. Varför känns det som att dom i min familj bryr sig mer om sig själv än någon annan?
Och varför ska min pappa vara så enväldigt tjurig? Vad har jag någonsin gjort dig liksom?
Du påstår att jag bara ringer eller hör av mig när jag vill något, tex skjuts eller annat.
Men så är det väl förfan inte alls. Du pratar ju typ bara med mig när du kommer ihåg det och
när Daisy behöver kloklippning. Det kallas ge och ta, inget som existerar i min familj verkar det som..

Jag försöker ge så mycket jag kan, men när jag behöver lite kärlek vart finns ni då?
Det känns som jag är mellanhanden mellan både, morsan och farsan, syrran och morsan. Jag försöker
stötta och hjälpa alla så gott jag kan, men vad får jag tillbaka? Kanske några godhjärtade ord som ger värme
någon dag, men försöker ni stötta mig när jag har det svårt? Inte så jätteofta i så fall, det är kämpigt.
Men inte verkar varken, syrran, pappa eller mamma förstå att jag har skola, plugg & ynka lite fritid som jag helst vill försöka lägga på mig eller genom att vara med dom jag tycker om.
Ingen av er verkar ens förstå att allt det här är hur jävla svårt som helst för mig också, men som alltid så gömmer jag det inom mig för att inte visa hur dåligt jag mår. Men jag kan ju berätta för er att skenet bedrar! Jag kan inte alltid visa det där söta leendet, för även jag har känslor. Och dom måste ju få komma upp till ytan dom också..

Och varför är det så jävla mycket skitsnack i min familj, alla är typ elak mot varann eller så är man besviken på någon av oss. Visst, jag vet att alla familjer har problem, men måste vi vara den familjen som ligger 1a på topplistan?
Alltså, det ger inte direkt någon status att ligga längst uppe på den listan. Mest mer problem.

Jag vet att min pappa brukar läsa min blogg, så om du nu läser detta ta dig en tankeställare.
För jag är ju den dotter du har mest kontakt, och jag tror inte du vill sumpa det eller?