Tydligen så finns det personer som inte fattar att man inte klarar av allting själv även om man säger att man gör det. Jag vill vara båda 2 till lags, men det är svårt när båda drar mig i armarna åt olika håll och det känns som jag slits sönder. Det här orkar jag inte nå mer.

Jag vill inte såra någon men ändå har jag bördan på mina axlar hela jävla tiden, att gör jag det, sårar jag den ena, gör jag INTE det där, då sårar jag den andra. Jag försöker att vara den "större & mognarnare" personen av oss, men det räcker tydligen inte. Ni har så stora problem med varann så det kommer alltid gå ut över mig, jag är kugghjulet i mitten som alltid får ta skiten när det är något som ni ogillar.

Jag vet att det finns personer jag kan prata med, men det känns som det inte finns någon JÄKEL som förstår och verkligen vet hur det känns och fungerar. Det är inte bara det att det är problem hemma, utan det är också i skolan som jag måste kämpa med själv. Jag står helt ensam och det är fan jobbigt.

Jag orkar inte höra att ni slänger skit på varann och att jag alltid MÅSTE höra det. Det är alltid jag som får höra när ni ska slänga skit på varann och det är alltid jag som får ta smällarna. Helst av allt skulle jag bara vilja försvinna från den här JÄVLA planeten, men det går inte...

Hallå.

Jag fick ju höra det förut idag att jag skyltar ut på bloggen eller vad jag ska säga, men det är väl inte så konstigt när du inte hör av dig och jag inte kan prata om saken med någon direkt. Och kanske vill få dig att läsa det jag skrivit och på något konstigt vänster få dig att ta kontakt, för det är ju ändå du som är förälder.

Det hoppas jag att du kan förstå att det är svårt att bara smällta allt och ett förlåt på en gång. Och att du fortsätter att säga saker som får mig att känna mig nedtryckt, det är klart man inte blir glad på det. Och det är inte direkt roligt att få höra massa saker, att man får känslan av att du inte bryr dig för 5 öre, om jag har mat, tak över huvudet eller vart jag befinner mig.

Visst du frågade nu idag när jag väl kom och pratade med dig. Men jag tycker som jag sa förut, det är jag som får krypa till korset hela tiden. Det var jag som fick smsa dig först för att jag ville ha en sak tillbaka, då kunde du skriva tillbaka och säga att du ville att jag skulle komma och prata. Istället kunde du skrivit att du ville träffa mig på den och den platsen, den och den tiden. Det är faktiskt sånt som gör mig så grinig och besviken på dig. För det är ändå du som är föräldern, eller som du sa "den MEST vuxna".

Och när jag säger att jag är ledig eller inte har skola då vill jag vara ledig så gör jag fortfarande dom "alldagliga" sakerna som görs varje dag, utan att jag menar att man inte vill höra massa tjat om dittan och dattan eller måste plugga, på ett lov tycker jag att det är så att man ska få vila upp sig inför resten av terminen och få tillbaka motivationen till skolan och såna saker.

Jag vill inte höra såna saker som att "jag får inte nysa" och såna saker för det är nedtryckande tycker jag. För visst har jag sagt att jag skulle uppskatta om du inte spelade radion högt och i både vardagsrum och kök, eller spolade vatten på högsta tryck. Men det är det enda också. Man får inte sova som man vill när det är skolvecka, speciellt inte när man börjar som man gör och har 45 min bussresa.

Jag vill inte heller vara ovänner, men det är svårt att ta in något när du sårat mig så hårt att jag bara vill dra något mörkt över mig. Och att du inte pratat med mig på 1 månad nu utan att du hellre varit tyst. Och bara för att du inte får köra bilen och datorn har kraschat så går inte livet under. Och det behöver verkligen inte gå ut över mig när jag säger att du inte behöver nå stor bil och såna saker. Jag blir så sårad när jag tycker att jag försöker hjälpa dig och jag får bara skit tillbaka och tillslut slutar det så illa att jag blir utslängd och blir ombedd att lämna tillbaka nyckeln. Jag klarar inte det här något mer!

Adjö

Hallå.

Genom allt detta som pågår i mitt liv nu så mår jag inte så bra och har inte alls den motivation jag skulle vilja ha i skolan. Jag skulle helst vilja att allt förändrades och att han som jag ska kunna kalla Pappa insåg att han beter sig som en idiot och inte är den pappa som man önskar. Visst, han kanske är sårad som min lärare sa, men ska det vara någon anledning till att inte höra av sig till sin dotter och vill veta vart hon befinner sig och om hon mår bra, har pengar till mat till sig själv osv.

Nej, tydligen inte. Utan man ska själv krypa till korset och be om förlåtelse, men guess what, det tänker jag inte göra denna gång. Jag har gjort det varje gång nu och det tänker jag inte göra nu. Det är som mamma säger, han får mer pengar än mig, han får MITT underhållsstöd som han egentligen inte ska ha, och jag får leva på 1050 kr i månaden och lön om jag får någon sån. Han har försörjningsplikt för mig tills den dagen jag går ur skolan, gymnasiet. Och jag har fortfarande inte sett att jag gjort det än, eftersom jag fortfarande går i skolan minst 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan.

Men jag har bestämt mig nu för att inte leva i den situation som jag lever i idag något mer. Jag letar lägenheter så jag kan få stå på mina egna ben och ta hand om mig själv. Kanske till och med mår bättre utav att bo själv och känner att jag får göra dom saker jag vill, när jag vill.

För just nu tär den här situtationen på mig så jäkla mycket och jag känner att det går bara neråt varje dag. Jag kämpar emot men ibland räcker inte det. Problem hit och problem dit. Allt är så förbannat svårt, bråk var och varannan dag men jag försöker vara stark.

Ibland brister det och jag klarar inte av att vara stark, en vacker dag kommer jag säkert bara bryta ihop och blir helt off..

Adjö