Jag inser sakta nu. Det ser verkligen mörkt ut. Saker och ting kommer inte att förändras, inte så länge ni är så jävla körd i huvudet! Men tydligen så är ju allt mitt fel, som vanligt. Som sagt, saker kommer aldrig förändras. Inte när det gäller mig i alla fall. Även hur mycket jag än försöker förändra saker runt om mig så blir det inga framsteg efter som ni alltid faller tillbaka till RUTA ETT! Jag är så jävla less på den här skiten och jag vet inte hur mycket mer jag klarar.. Även jag har ju en slutpunkt liksom. Och kan ju säga att den har fått tagit sina smällar flera gånger under dom senaste åren. Snart försvinner orken och då orkar jag inte kämpa något mer, för varje gång blir jag bara svagare och svagare, och skalet jag bär på blir tjockare och tjockare, snart är jag väl helt okänslig eller så går det kanske åt det andra hållet. Att skalet blir tjockare och tjockare, men svagheten tar över och till slut hamnar jag inne i mig själv och klarar inte av någonting. Utan att jag bara ligger där, tynar bort, vill inte göra något, klarar inte av att gå till skolan. Utan bara gömmer mig i mig själv och vill inte alls ha någon i min närhet.

Jag har nu lärt mig att dölja mina innersta känslor, men eftersom ni ska känna mig så bra, så borde ni ändå se hur dåligt jag mår utav detta. Men jag tror ingen vill se och ingen kan förstå även om jag berättar hur jag har det eller hur dåligt jag mår. Och för er är det som en mur framför er, ni vill verkligen inte se sanningen. NI ser runt sanningen och ser det ni tycker verkar vara bäst.

Jag vet inte hur mycket mer av detta jag klarar...