Hallå.

Genom allt detta som pågår i mitt liv nu så mår jag inte så bra och har inte alls den motivation jag skulle vilja ha i skolan. Jag skulle helst vilja att allt förändrades och att han som jag ska kunna kalla Pappa insåg att han beter sig som en idiot och inte är den pappa som man önskar. Visst, han kanske är sårad som min lärare sa, men ska det vara någon anledning till att inte höra av sig till sin dotter och vill veta vart hon befinner sig och om hon mår bra, har pengar till mat till sig själv osv.

Nej, tydligen inte. Utan man ska själv krypa till korset och be om förlåtelse, men guess what, det tänker jag inte göra denna gång. Jag har gjort det varje gång nu och det tänker jag inte göra nu. Det är som mamma säger, han får mer pengar än mig, han får MITT underhållsstöd som han egentligen inte ska ha, och jag får leva på 1050 kr i månaden och lön om jag får någon sån. Han har försörjningsplikt för mig tills den dagen jag går ur skolan, gymnasiet. Och jag har fortfarande inte sett att jag gjort det än, eftersom jag fortfarande går i skolan minst 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan.

Men jag har bestämt mig nu för att inte leva i den situation som jag lever i idag något mer. Jag letar lägenheter så jag kan få stå på mina egna ben och ta hand om mig själv. Kanske till och med mår bättre utav att bo själv och känner att jag får göra dom saker jag vill, när jag vill.

För just nu tär den här situtationen på mig så jäkla mycket och jag känner att det går bara neråt varje dag. Jag kämpar emot men ibland räcker inte det. Problem hit och problem dit. Allt är så förbannat svårt, bråk var och varannan dag men jag försöker vara stark.

Ibland brister det och jag klarar inte av att vara stark, en vacker dag kommer jag säkert bara bryta ihop och blir helt off..

Adjö