Hallå.

Jag fick ju höra det förut idag att jag skyltar ut på bloggen eller vad jag ska säga, men det är väl inte så konstigt när du inte hör av dig och jag inte kan prata om saken med någon direkt. Och kanske vill få dig att läsa det jag skrivit och på något konstigt vänster få dig att ta kontakt, för det är ju ändå du som är förälder.

Det hoppas jag att du kan förstå att det är svårt att bara smällta allt och ett förlåt på en gång. Och att du fortsätter att säga saker som får mig att känna mig nedtryckt, det är klart man inte blir glad på det. Och det är inte direkt roligt att få höra massa saker, att man får känslan av att du inte bryr dig för 5 öre, om jag har mat, tak över huvudet eller vart jag befinner mig.

Visst du frågade nu idag när jag väl kom och pratade med dig. Men jag tycker som jag sa förut, det är jag som får krypa till korset hela tiden. Det var jag som fick smsa dig först för att jag ville ha en sak tillbaka, då kunde du skriva tillbaka och säga att du ville att jag skulle komma och prata. Istället kunde du skrivit att du ville träffa mig på den och den platsen, den och den tiden. Det är faktiskt sånt som gör mig så grinig och besviken på dig. För det är ändå du som är föräldern, eller som du sa "den MEST vuxna".

Och när jag säger att jag är ledig eller inte har skola då vill jag vara ledig så gör jag fortfarande dom "alldagliga" sakerna som görs varje dag, utan att jag menar att man inte vill höra massa tjat om dittan och dattan eller måste plugga, på ett lov tycker jag att det är så att man ska få vila upp sig inför resten av terminen och få tillbaka motivationen till skolan och såna saker.

Jag vill inte höra såna saker som att "jag får inte nysa" och såna saker för det är nedtryckande tycker jag. För visst har jag sagt att jag skulle uppskatta om du inte spelade radion högt och i både vardagsrum och kök, eller spolade vatten på högsta tryck. Men det är det enda också. Man får inte sova som man vill när det är skolvecka, speciellt inte när man börjar som man gör och har 45 min bussresa.

Jag vill inte heller vara ovänner, men det är svårt att ta in något när du sårat mig så hårt att jag bara vill dra något mörkt över mig. Och att du inte pratat med mig på 1 månad nu utan att du hellre varit tyst. Och bara för att du inte får köra bilen och datorn har kraschat så går inte livet under. Och det behöver verkligen inte gå ut över mig när jag säger att du inte behöver nå stor bil och såna saker. Jag blir så sårad när jag tycker att jag försöker hjälpa dig och jag får bara skit tillbaka och tillslut slutar det så illa att jag blir utslängd och blir ombedd att lämna tillbaka nyckeln. Jag klarar inte det här något mer!

Adjö