Tydligen så finns det personer som inte fattar att man inte klarar av allting själv även om man säger att man gör det. Jag vill vara båda 2 till lags, men det är svårt när båda drar mig i armarna åt olika håll och det känns som jag slits sönder. Det här orkar jag inte nå mer.

Jag vill inte såra någon men ändå har jag bördan på mina axlar hela jävla tiden, att gör jag det, sårar jag den ena, gör jag INTE det där, då sårar jag den andra. Jag försöker att vara den "större & mognarnare" personen av oss, men det räcker tydligen inte. Ni har så stora problem med varann så det kommer alltid gå ut över mig, jag är kugghjulet i mitten som alltid får ta skiten när det är något som ni ogillar.

Jag vet att det finns personer jag kan prata med, men det känns som det inte finns någon JÄKEL som förstår och verkligen vet hur det känns och fungerar. Det är inte bara det att det är problem hemma, utan det är också i skolan som jag måste kämpa med själv. Jag står helt ensam och det är fan jobbigt.

Jag orkar inte höra att ni slänger skit på varann och att jag alltid MÅSTE höra det. Det är alltid jag som får höra när ni ska slänga skit på varann och det är alltid jag som får ta smällarna. Helst av allt skulle jag bara vilja försvinna från den här JÄVLA planeten, men det går inte...